There´s just too much that time cannot erase
Ibland kommer jag bara skriva av mig, dessa inläggen kan ni igonrera om ni vill. Men ja, här är det ända stället jag lyckas skriva på. Texten kommer vara helt osammanhängande och konstig, men så får det bli.
Vet inte vart jag ska börja, jag försöker o försöker att gå vidare. Men hur ska jag kunna strunta i dom? Jag tror hela tiden att det kommer att funka men dom gör narr av mg så jävla tydligt. Varför ska jag vara boven?! vafan har jag gjort för fel? O varför ska han gå där ostraffat efter allt jävla skit han har gjort!!! Så jävla orimligt. Jag vet inte om jag mest blir arg eller ledsen. Hur ser ni honom egentligen? Ser ni honom som en underbar människa eller vadå? Vaför förtjänar han er uppmärksamhet o vänlighet? För han är familj?? Är inte jag det då??? Vem är det som har betett sig som en idiot i hur många år som helst?? o efter allt detta vet jag var ni står o ni är nästan lika goa ni med.
Familjen o släkten är dom som alltid finns där, eller hur var det?
Hur kan man låtsats som ingenting har hänt??? eller ja de gör ni ju inte med mig, jag har ju gjort fel för jag sa ifrån o visa hur det var. Var det för pinsamt för er?
Men jag ska berätta en sak för er, det är ni som är pinsamma, öppna ögonen nån gång.
åååååh..jag vet att jag inte ska bry mig, jag vill inte bry mig, jag vill inte bli arg o ledsen jag vill bara skita i er. Men vet ni vad? Ni har fan varit min familj i så många år o jag har inte lika lätt för det som er. Men det önskar jag, att jag bara kunde sudda ut er.
uschhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
Alldeles för många tankar..
Hade nästan glömt hur jobbigt det var att titta på den.
Nu är skolan slut på riktigt, vad ska man göra nu? På morgonen när man vaknade så visste man precis vart man skulle befinna sig och vad som förväntades av en. Nu är vi plötsligt vuxna och har ingen skola att förlita sig på. Gymnasiet var faktiskt både en underbar och hemsk tid. Det var då jag började förstå mer och mer om vad som hände och att männsikor inte kunde bete sig hursomhelst. Det var fel..Det var nu saker och ting börja hända. Men va det rätt? Den frågan har jag ställt mig själv hundra gånger. Mina riktiga vänner har alltid stått vid min sida och aldrig tvivlat på mig. Men hur skulle jag kunna stå på mig själv när NI tvivlade, NI inte fanns där för mig? Jag vet att jag låter självisk men jag har riktigt, riktigt svårt att förstår varför. Men jag hoppas att jag en dag kan förstå , förstå varför ni betedde er som ni gjorde!
Hur ska man kunna glömma och förlåta? Måste man förlåta? Det finns inte i min värld att jag ska glömma och bortse från allt som har hänt, det känns bara så fel! Hur ska man gå vidare och komma över ? Måste man gå och prata med någon eller räcker det att prata med en vän eller pojkvän? Ska man låta tiden ha sin gång eller finns det saker man måste göra på vägen? Hur vet jag att det inte är jag som är helt knäpp i huvudet? Det finns så många frågor som jag vill ha svar på, men vem ska jag ställa dom till? Finns det ens några svar?
