Satt och kollade runt på bilddagboken och hamnade tillslut på youtube och ett klipp på när tre killar i min klass sjunger på cahmpangefrukosten på studenten.
Hade nästan glömt hur jobbigt det var att titta på den.

Nu är skolan slut på riktigt, vad ska man göra nu? På morgonen när man vaknade så visste man precis vart man skulle befinna sig och vad som förväntades av en. Nu är vi plötsligt vuxna och har ingen skola att förlita sig på. Gymnasiet var faktiskt både en underbar och hemsk tid. Det var då jag började förstå mer och mer om vad som hände och att männsikor inte kunde bete sig hursomhelst. Det var fel..Det var nu saker och ting börja hända. Men va det rätt? Den frågan har jag ställt mig själv hundra gånger. Mina riktiga vänner har alltid stått vid min sida och aldrig tvivlat på mig. Men hur skulle jag kunna stå på mig själv när NI tvivlade, NI inte fanns där för mig? Jag vet att jag låter självisk men jag har riktigt, riktigt svårt att förstår varför. Men jag hoppas att jag en dag kan förstå , förstå varför ni betedde er som ni gjorde!
Hur ska man kunna glömma och förlåta? Måste man förlåta? Det finns inte i min värld att jag ska glömma och bortse från allt som har hänt, det känns bara så fel! Hur ska man gå vidare och komma över ? Måste man gå och prata med någon eller räcker det att prata med en vän eller pojkvän? Ska man låta tiden ha sin gång eller finns det saker man måste göra på vägen? Hur vet jag att det inte är jag som är helt knäpp i huvudet? Det finns så många frågor som jag vill ha svar på, men vem ska jag ställa dom till? Finns det ens några svar?